När Chuck Norris erövrade Sverige!

Oj, jag ser att evigt blonde Chuck Norris fyller hela 78 år snart! Det är inte klokt, men karln ser inte ut att åldras faktiskt! Chuck Norris, född 10 Mars 1940, är den kanske störste av det glada 1980-talets B-filmsactionhjältar. Kungen av idel VHS-klassiker i ett tidevarv då videofilmer och dess lättillgänglighet (”bara att knalla ned till videoaffären och hoppas att filmen finns inne”;) förvandlade hela världen. Man behövde inte längre se en film på enbart bio eller TV. Alltså, missade man en film på bio så slapp man vänta 5-10 år på att filmen ifråga dök upp på TV – vilken grej liksom!;) Det fanns plötsligt ett sensationellt stort utbud av filmer man aldrig hade hört talas om tidigare! Filmer från USA och hela världen, filmer som aldrig nådde svenska biografer.

Chuck Norris, 78 år. Smaka på det. Det är nästan 40 år sen den unge Chuck, eller ”Chucken” som svenska folket snart kallade honom, slog igenom och detta firar jag med att se om hans stora genombrott ”THE OCTAGON” från 1980. Denna klassiska martial arts-film som för evigt är inskriven i flera generationer svenskars hjärtan då den låg oslagbara 25 månader (över 2 år!!!) högst upp på Sveriges Videotopplista i början av 1980-talet. På den tiden videoapparater alltså var nåt nytt och det då så videofebriga Sverige tappade hakan över allt det häftiga ”videovåld” som de – faktiskt – fick tillgång till i just den här filmen. (I t ex vårt grannland Finland blev ”THE OCTAGON” bannlyst i flera år!!!).

Den världsberömda svenska filmcensuren måste ha sovit på jobbet den dagen de släppte igenom ”THE OCTAGON”, ty här bjuds det på en av alla tiders allra bästa martial arts-och ninjafilmer som någonsin gjorts! Visst, vi snackar verkligen inte om en särskilt ”bra film” här, den kan väl måhända kallas hyfsad på sin höjd – men inom sin specifika genre (dvs. kicka röv!) och inom B-filmsvärlden är det tveklöst en stor film. I USA skapade filmbolaget American Cinema bakom filmen marknadsföringshistoria när man lät filmen ”turnéra” från stad till stad i flera månader och reklamen skedde enbart lokalt, vilket ledde till enormt snack och utsålda biografer hela tiden.

Och i Sverige är det, som sagt, otvivelaktigt en rejäl milstolpe! I ett land som blivit berövade (av svensk filmcensur) på allt som legenden Bruce Lee gjorde på 1970-talet så blev s k ”karatefilmer” särdeles eftertraktade på videomarknaden. Och inte minst ninjafilmer blev oerhört populära på 1980-talet efter denna Chuck Norris-klassiker. ”THE OCTAGON” blev den första (åtminstone västerländska) filmen som på allvar gjorde ordet Ninja till ett begrepp. Innan dess hade man bara vagt fått nys om dessa gamla japanska lönnmördare från medeltiden i James Bond-filmen ”Man Lever Bara Två Gånger” (1967) där Sean Connery är blå (!) ninja i finalen. Även i Sam Peckinpah-filmen ”Killer Elite” (1975) fick man se James Caan tampas med ninjas. Men, år 1980 var det alltså dags för en ”riktig” ninjarulle i och med ”THE OCTAGON”. Dess succé banade sedan väg för en våg av ninjafilmer av högst varierande kvalitet under i princip hela decenniet, där Sho Kosugi blev storstjärnan framför andra i genren. Chuck Norris gjorde dock bara denna enda ninjafilm och övergick sakta allt mer till traditionella actionfilmer och fick igång en imponerande karriär som en av De Stora Actionstjärnorna på 1980-talet – en tid då actionfilmer verkligen gjorde skäl för namnet och då stuntsen var på riktigt.

”THE OCTAGON” är värd att ses än idag för de som är minsta lilla intresserade av martial arts, kung-fu och kampkonst. Chuck Norris är – för de som inte vet – en av historiens största och bästa martial artists och var bl a annat obesegrad sexfaldig (!) världsmästare i karate åren 1968-74, innan han drog sig tillbaka – med titeln fortfarande intakt! Chuck Norris rykte inom martial arts var det mest omtalade sedan Bruce Lee. Och efter sin omtalade insats i just Bruce Lee-filmen ”Way of the Dragon” (1972) erbjöds han Hollywood-roller. Men det dröjde till 1977 då han gjorde debutfilmen ”Breaker, Breaker” samt ”Good Guys Wear Black” (1978) och ”A Force of One” (1979) i rask följd. Hans rykte som lovande actionstjärna blev allt större. År 1980 kom således den relativt påkostade ”THE OCTAGON”, Chucks fjärde film och den som sagt på allvar startade hans strålande filmkarriär inom actiongenren. Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger var de största actionstjärnorna på 1980-talet, det vet alla. De sk A-filmerna, storfilmerna från de stora filmbolagen, var med dom. Och snäppet under kom alltså ”Chucken”! (Och naturligtvis Charles Bronson, icke att förglömma! Senare, i mitten på 1980-talet dök Jean-Claude Van Damme, vår egen Dolph Lundgren samt Steven Seagal upp. Och i Hong Kong huserade Jackie Chan – men, det är en annan historia…). OBS! Nu pratar jag alltså om sk actionskådisar, inte om skådisar som gör action då och då, i stil med Mel Gibson, Bruce Willis och Harrison Ford m fl.

Chuck Norris var alltså omåttligt populär då, och är det än idag över hela världen. Hans evighetslånga TV-serie ”Walker, Texas Ranger” visas jämt på nån TV-kanal på planeten och är kult så det knakar. Dock, och detta måste understrykas, så är den TV-serien absolut INTE det som Chucken är värd att minnas för! Nej, nej, inte på långa vägar.

”THE OCTAGON” visar upp en ung Chuck i topptrim (han är dock i trim än idag faktiskt!) och innehåller makalöst utförda martial arts-fighter, smidigt välkoreograferade och bokstavligen ”på riktigt”. I flera scener utlöser Chucken sin berömda boot-kick (hård som en åsnespark enligt ryktet!) och bokstavligen knockar stuntmännen! De flesta scener är nämligen filmade i en enda svepande tagning och körs ”for real” liksom. Inte så att man slår varann med flit såklart, men om man inte var på hugget och gjorde som man koreograferat så fick man sig en och annan rejäl törn! Bl a fick en ninja/stuntman sig en känga och råkade bli knockad av Chuck, för att stuntkillen stod på fel markering i fel sekund i en slagsmålsscen med flera inblandade. Och det finns faktiskt kvar i filmen! Och likaså finns en scen kvar där Chuck höll en ninja/stuntman under vattnet med sina fötter (efter en oerhört snygg move av den gode Chuck!). Killen höll på att – faktiskt! – dränkas av Chuck då hans ansiktsmask hade hamnat snett i vattnet under tagningen utan att någon märkte det – killen hade ju ninjamask liksom!

Octagon-1980

I en intressant Special Edition DVD-utgåva av filmen intervjuas mästerlige Richard Norton, också han en av de stora martial arts-mästarna för övrigt, om händelsen. Chuck märkte inte att nåt var på tok under tagningen, men tänkte att ”det var fasen vad han lever sig in i rollen och stretar emot”…;) Och senare i den oerhört omtalade slutstriden i filmens final var Richard Norton, i rollen som Kyo – den mystiske superninjan, nära att sticka ut ögonen på Chuck Norris vid ett tillfälle då Chuck glömde att blockera ett par ninja-knivar (Kantana sword play) endast nån knapp centimeter från ansiktet! Bara den enskilda fighten hade för övrigt tagit en månad att koreografera! Men, som sagt, även den bäste – i det här fallet Chuck – kan göra missar, och som tur var hejdade sig Richard Norton i absolut sista mikrosekunden.

Tur det, annars hade vi aldrig fått se den radda mer eller mindre actionklassiker som Chuck Norris senare bjöd på under 1980-talet: ”An Eye for An Eye”, ”Forced Vengeance”, ”Dödsmaskinen”, ”Lone Wolf McQuade”, ”Hederskoden”, ”Invasion USA” (totalförbjuden i Sverige än idag faktiskt!), ”Delta Force”, ”Firewalker”, ”Hero & The Terror”, ”Delta Force 2” och så naturligtvis de tre ”Missing in Action”-filmerna samt en hel del annat. Många av dem producerade av beryktade Cannon Films, som var actionbolaget framför andra på den tiden och Chuck Norris var deras klarast lysande stjärna.

Chuck Norris är alltså en av tidernas mest renodlade actionstjärnor. Även om de flesta av hans filmer inte är några direkta höjdare i sig. Och han är absolut ingen ”fenomenal aktör” eller fantastisk Shakespeare-tolkare heller för den delen – och det kan nog även han själv skriva under på. Men likväl en oundviklig del av 1980-talets enorma videovåg, som utan VHS antagligen aldrig hade nått den stora publik han till slut nådde. Men, det riktigt intressanta med Chuck Norris är alltså att han, precis som Bruce Lee, verkligen kunde sina grejer. De var ”the real deal”! Inga vajrar, ingen fancy klippteknik eller inhyrda stuntmän som gav honom det schvung som behövdes. Nej, Chucken var för snabb för kameran egentligen. Hans benhårda boot-kick ekade av kraft och det unika med just ”THE OCTAGON” är att Chuck hade sitt eget gäng martial artists med sig under inspelningen. Inte bara stuntmän – utan också riktigt duktiga kampkonstnärer! Samtliga ninjas i filmen spelas alltså av ett relativt fåtal personer. Richard Norton, som senare blev B-actionstjärna själv, är som sagt ett oerhört respekterat namn inom martial arts och har vid flera tillfällen sagt att han måste ha dött ”minst 8-9 ggr” i olika ninjaskepnader i den filmen! Dessutom spelar han en dubbelroll i filmen, dels en blond mustaschprydd terrorist som får på tafsen av Chuck, och dels Kyo The Enforcer – dvs den där super-elaking-ninjan som syns på filmens affisch och bråkar med Chucken i slutet osv.

En rolig grej är att nästan ingen, förutom Chuck och några få till, egentligen visste exakt vem som spelade den rollen under hela filminspelningen! Detta för att öka på stämningen och intrycket för alla inblandade att denna film verkligen var unik som tog upp ”mystiken” kring ninjas, ungefär som en gammal sekt. Richard Norton beslöt sig också för att aldrig, aldrig tala utan bara väsa och fräsa fram sina repliker – även vid lunchpausen!;)

Och appropå snabbhet så finns en bejublad scen 53 minuter in i filmen: det blir bråk vid en matservering på det träningsläger för terrorister som The Octagon är, och den omtalat blixtsnabbe Richard Norton, i rollen den mystiske Kyo, avväpnar en kille med svärd med en hastig rörelse som är ett under av smidighet, sanna mina ord!. Detta sker – på riktigt! – på en kvarts sekund!!! Regissören Eric Karson blev så häpen att han var tvungen att personligen räkna ut hur snabbt det faktiskt gick, och svaret såg man i klipprummet: endast 6 ynka bildrutor – alltså hälften av en HALV sekund! 24 bildrutor är en sekund. Detta skedde alltså, utan några som helst filmtricks, på 6 bildrutor. En kvarts sekund! It´s fucking insane! 25% av en enda fjunig sekund. Smaka jävligt jävligt noga på det gott folk…that is some impressive fast fucking shit!!! Tro mig, det går inte att se hur han gör ens i slow-motion, det bara sker liksom…;)

MSDOCTA EC001

När man ser ”THE OCTAGON”, som också är unik på så sätt att regissören för ovanlighetens skull lät Chuck Norris och hans specialteam få utforma sin egen actionkoreografi precis hur dom ville – och sedan lät man helt enkelt filma det som skedde rakt av! Oftast i en enda lång tagning och med ett fåtal kameror. Regissören Eric Karson var en prisbelönt dokumentärfilmare tidigare i karriären och blev så imponerad av Chuck Norris och hans team, där även Chucks bror Aaron Norris var ledare, att han helt sonika struntade i sedvanlig kameraföring och klipp. Ni vet, att filma en scen i kanske flera dagar och därmed få hundratals olika vinklar att ta av. Något som garanterar ett jävla drag om man kombinerar närbilder, halvbilder och helbilder etc. Nej, Eric Karson ville istället bara låta kameran gå och därmed fånga upp den ”äkta känslan”.

Detta ger faktiskt filmen en annorlunda närvarokänsla, man blir snarare en betraktare (på säkert avstånd;) som ser vad som sker på första parkett. En känsla av att ”här jävlar slåss de på riktigt”. Dock, många som inte riktigt förstår sig på martial arts (jag är dock själv inget proffs, men ”intresserad sen barnsben” av österländska kampkonster) brukar kanske tycka att många av filmens fighting-scener är rätt ”sega”. Att klippen och tempot är väldigt annorlunda. Att det inte dundrar av pålagda ljudeffekter eller stänker blod. Då har de alltså helt missat poängen: dvs. att regissören Eric Karson klokt nog vågade lita till den ”konstform” vi faktiskt får se här i absolut toppklass!!! (Personligen tror jag att filmen hade blivit ännu bättre om Eric Karson hade varierat sin regi lite mer i filmens första rätt sega halva…det är inte bättre än ett TV-avsnitt 1980 i vissa scener där Chuck Norris inte är med. Jag minns att jag redan som barn tyckte filmen var ganska träig emellanåt, men, men…;)

Dock, som sagt, man får se emellan fingrarna för att till fullo uppskatta ”THE OCTAGON” idag. Regissören Eric Karson skall dock ha extra cred för att han vågade sig på ett i filmsammanhang tamefan unikt berättargrepp: Att, precis som i serietidningarnas värld, låta publiken få höra Chuck Norris tankar!!! Allt sedan film noir slog igenom på 1940-talet har ju en berättarröst sen länge varit etablerad inom film, men att låta en filmkaraktär tänka i sk realtid samtidigt som filmen pågår – det är banne mig unikt!

Många röster har genom åren diskuterat huruvida detta var särskilt smart eller inte. Som barn gillade jag det inte särskilt mycket, jag tyckte det var segt. Och, ärligt talat, är detta faktiskt det jag mindes mest av filmen då! Detta återkommande ”mystiska viskande” för sig själv som Chuck håller på med i filmen. Men nu i vuxen ålder tycker jag faktiskt att det känns ganska fräscht! Det är alltså inget fel på den grejen, den spär tvärtom bara på den thrillerkänsla som delvis finns i filmen – men däremot är manuset eller rättare sagt Eric Karsons berättarteknik i övrigt rätt så…eeh, ”förvirrande” om sanningen ska fram! Finns det NÅGON som kan berätta exakt vad som sker i filmen och varför vissa karaktärer gör som dom gör!? Ok, The Octagon är ett hemligt träningsläger för terrorister, men förklara för mig allt skeende från A till Ö för mig, tack, och jag belönar er med en kexchoklad!;)

Nåja, who gives a shit really?;) Man kan också se ”THE OCTAGON” som en slags ninja-balett eller dansuppvisning om man så vill. Eric Karson tyckte nämligen själv att Chuck Norris var som en slags karate-motsvarighet till Fred Astaire (!), vars legendariska dansfilmer ofta filmades i en enda tagning. Så därför gjorde man således detsamma även i ”THE OCTAGON”. Och tja, varför inte? Det är ju…”rätt så vackert” om man ser det så. En stentuff Chucken avverkar ninjas på löpande band, och det är med en sån stil och pondus att man måste vara relativt puckad om man inte ”ser det sköna” i filmens explosiva final inne i självaste The Octagon!

Två år senare gjorde Chucken sin bästa film, enligt mig vill säga: ”Dödsmaskinen” (Silent Rage) från 1982. Det är en film som är betydligt bättre än det mesta under 1980-talet och det är också världens enda ”karate-rysare” mig veterligen!;) Där spelar Chucken en sheriff som får en märklig seriemördare på halsen. En seriemördare som är stor som ett hus och går på anabola steroider från helvetet, såpass farlig att Chucken måste ta fram sin arsenal av karate-kunskaper för att knäcka fallet. Det sköna med Chuck är att han ofta spelar genomhyvens killar och aldrig tar till sin karate förrän det är den absolut sista lösningen. En högst motvillig ”show-off” alltså, till skillnad från rätt många i genren, och även privat också ett föredöme för icke-våld. ”Dödsmaskinen” är dock en härlig film på sitt sätt, tyvärr brutalt slaktad av svenska filmcensuren och relativt svår att få tag på idag i oklippt skick – och jag nämner den för att Brian Libby, som spelar denna dopade dödsmaskin, också är med i en liten roll i ”THE OCTAGON”.

Well, hmm, nu handlade förvisso allt detta egentligen om Chuckens 78:e födelsedag. Chuck Norris, mannen som förlorat endast 5 (!) matcher i hela sitt liv och tveklöst är en av de största kampkonstnärerna någonsin. En mästare inom inte bara karate, utan också Tae Kwon Do, Tang Soo Do och en jävla massa annat. En stor, stor sportsman med andra ord. Det är kul att han tack vare främst den stora succén med ”THE OCTAGON” också fick fart på filmkarriären en gång för alla – och extra kul att i den få se sällsynt skarp koreografi utförd med exceptionell briljans!

Men, för oss svenskar, är den mer än någon annan film ansvarig för VHS-videons stora genombrott. Sällan har väl en apparat gett så mycket nöje som den. En kulturinsats av rang med andra ord. Tack, Chuck – och grattis på birthdayen!

 

Octagon-Chuck-Norris

Annonser

ÅRETS BÄSTA FILMER 2017

 

Traditionsenligt kommer här min lista över filmåret som gick. De bästa filmerna som jag hann se vill säga. För i år är det ovanligt många intressanta filmer som jag ännu ej sett i skrivande stund.

För den som vill är detta filmtips att bookmarka. Enjoy!

 

 

MV5BMjQ1MzcxNjg4N15BMl5BanBnXkFtZTgwNzgwMjY4MzI@__V1_SY1000_CR0,0,675,1000_AL_

 

1) THE LAST JEDI

Jag tillhör de gamla fansen och allt som ”ruskar om i grytan” känns fräscht för mig. Och här var det en hel del nya kryddor som chockade fansen! I loved it! Kan inte alls förstå de upprörda fans som tycker att ”såhär kan man inte göra”…??? Vaddå, vi fick en film som INTE känns som en upprepning, en film som bjöd på flera nya kommande klassiska scener och en annorlunda twist på hela klabbet i mångt och mycket. Underbart bra film som vågade vara både oförskämt rolig och mörkare på samma gång!

 

 

 

2) SPIDER-MAN HOMECOMING MV5BNTk4ODQ1MzgzNl5BMl5BanBnXkFtZTgwMTMyMzM4MTI@__V1_SY1000_CR0,0,658,1000_AL_

En härlig film!!! Äntligen en Spidey-film där alla bitar är med! Tvära kast mellan tonårsosäkerhet och superhjältekaxighet. Suveräne Tom Holland som en 16-årig Peter Parker är outstanding, något att bygga på i flera filmer framöver! En ovanligt varm film med mycket ”Michael J Fox”-känsla och Tillbaka till Framtiden-anda, om nu någon kan förstå vad jag menar med det.

Alltså en film med hjärta, som förmedlar vår hjältes hela känsloregister, dilemman, kärleksproblem, skurkproblem och allt möjligt med en ovanligt utsökt feeling. Den är inte gjord enligt Marvelmall 1A utan tar sig tid att känna vår kära Spindel. Resultatet är en av de bästa superherofilmerna – någonsin!!!

 

 

 

3) IT MV5BZDVkZmI0YzAtNzdjYi00ZjhhLWE1ODEtMWMzMWMzNDA0NmQ4XkEyXkFqcGdeQXVyNzYzODM3Mzg@__V1_SY1000_CR0,0,666,1000_AL_

Jag blev glatt överraskad här, det skall sägas – och jag älskade varenda minut av denna underbara skräckfilm! Stephen King-vibbarna är verkligen på sin plats och Stand by Me-feelingen formligen exploderar på bioduken! En av de absolut bästa Stephen King-filmerna! Spänning och hemskheter, tonårsäventyr och dramatik. Rolig, förbaskat rolig samtidigt som den levererar riktigt schysst skräck mitt på blanka dagen!

Ungarna i huvudrollerna är alla särdeles starka varenda en! Otroligt bra casting!!! Som om Astrid Lindgren skrivit en helvetesskildring under kraftigt rus – och detta menat som en komplimang! Under ytan är detta en vass och ovanligt nyansrik skräckfilm sedd ur barns synvinkel. Det är ingenting annat än mästerligt hur den skildrar barns tillvaro där allt inte är så perfekt och trevligt hemma. Där man hellre tar cykeln och drar iväg så fort sommarlovet tar vid. Ja, den här filmen är betydligt mer än ”bara en skräckis”…

 

 

 

4) LIFE MV5BMzAwMmQxNTctYjVmYi00MDdlLWEzMWUtOTE5NTRiNDhhNjI2L2ltYWdlXkEyXkFqcGdeQXVyMTkxNjUyNQ@@__V1_SY1000_SX675_AL_

Oj oj, vilken film! Jag är så svältfödd och ständigt suktande efter bra science fiction att jag glupskt slukar (nästan) vad som helst i genren! Och så kommer denna pärla, nej diamant, som är den bästa sci-fi-skräckisen på år och dag! Visst, visst Alien-vibbarna är där redan från start – men, här är verket i sig så förbaskat jäkla bra! En riktig stänkare som välter om åskådaren i biomörkret och skickligt får en att andas i takt med den suggestiva musiken och skådespelarna.

Pulsen och glöden i den här filmen är mer levande än vad Alien-franschisen varit på tamefaan 30 år! På en stor, mörk bankande biograf var man på helspänn och svettades som om man vore instängd i ett fucking jävla rymdlabb med filmens nyupptäckta bakterie (Life) – och den känslan var intensivare än nåt annat på bio under året, that´s for sure!

 

 

 

5) ALIEN COVENANT MV5BNzI5MzM3MzkxNF5BMl5BanBnXkFtZTgwOTkyMjI4MTI@__V1_SY1000_CR0,0,673,1000_AL_

Ja, jag gillade den här rätt hårt faktiskt. Men, så tillhör jag dom älskade Prometheus också. Ridley Scott och filmbolaget gav efter för blodtörsten hos publiken och smaskade på med den blodigaste Alien-filmen hittills, men på bekostnad av den planerade storyline som först var påtänkt (efter Prometheus). De behöll dock tillräckligt för att tillfredsställa åtminstone mig. Hade dock gärna sett mer av Noomi Rapaces rollfigur. Men, samtidigt så var Michael Fassbender i högform och briljerade. Gott så!

 

 

 

6) THOR RAGNARÖK MV5BMjMyNDkzMzI1OF5BMl5BanBnXkFtZTgwODcxODg5MjI@__V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_

Den tveklöst roligaste filmen i år – och det är inte ens en ”riktig” komedi! Chris Hemsworth har precis rätt glimt i ögat och är onekligen en komisk talang! Med därtill skönt coole Jeff Goldblum i rollistan är det svårt att inte underhålla. Detta var ett sant matinéäventyr för 2000-talet!

 

 

 

 

7) LOGAN THE WOLVERINE MV5BMjQwODQwNTg4OV5BMl5BanBnXkFtZTgwMTk4MTAzMjI@__V1_

Hugh Jackman fullkomligen briserar i briljans! Älskade Wolverine i sin Grande Finale. Enough said…

 

 

 

 

8) JOHN WICK CHAPTER 2 MV5BMjE2NDkxNTY2M15BMl5BanBnXkFtZTgwMDc2NzE0MTI@__V1_SY1000_CR0,0,648,1000_AL_.jpg

Keanu Reeves i sån fruktaaaaansvärt cool action…asså, wow vilket koncept!!! Ingen i filmerna är normal, alla är lönnmördare och hitmen (och hitwomen) och det faktum att precis alla övriga i filmerna (dvs människorna) är ovetande statister i tillvaron är så snyggt och så…ja, asså SVINCOOLT var ordet!!! Sällan har man längtat efter en uppföljare som till denna! Det blir bara bättre och bättre ju mer man tänker på det…

 

 

 

9) BLADERUNNER 2049 MV5BNzA1Njg4NzYxOV5BMl5BanBnXkFtZTgwODk5NjU3MzI@__V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_

Urstark uppföljare till en av tidernas mest älskade scifi-filmer! Bättre än originalet enligt mig – men, märk väl, så är jag personligen inget större fan av originalfilmen trots att jag sett den flertalet gånger genom åren! Kul att se Harrison Ford igen och hur det nu var med mystiken i första filmen, medan Ryan Gosling imponerar stort och vackra Ana De Armas slog igenom som digital flickvän! Stämningen i filmen höll hela vägen i 3 timmar!

 

 

 

10) GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2 MV5BMTg2MzI1MTg3OF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTU3NDA2MTI@__V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_

Showtime! Den som inte gillar, nej, blir stormförtjust i det här gänget (inte minst Groot!) har nog inget hjärta…

 

 

 

 

 

11) WONDER WOMAN MV5BNDFmZjgyMTEtYTk5MC00NmY0LWJhZjktOWY2MzI5YjkzODNlXkEyXkFqcGdeQXVyMDA4NzMyOA@@__V1_SY1000_SX675_AL_

Gal Gadot…whatta ”gal”! Mirakelkvinnan överraskade alla och bjöd på en annorlunda superhjältefilm som utspelade sig under första världskriget. En saga med visst allvar. Spänning, action, charm och så den där skyttegravscenen. En förebild, inte minst för småtjejer på samma sätt som pojkar i årtionden haft t ex Superman som en slags förebild. Trevligt, jäkligt trevligt var ordet!

 

 

 

12) GET OUT MV5BMjUxMDQwNjcyNl5BMl5BanBnXkFtZTgwNzcwMzc0MTI@__V1_SY1000_CR0,0,675,1000_AL_

Vilket finurlig, klyftig, imponerande skräckfilm! Inte en blodsdroppe i sikte, men ändå så udda och fascinerande! Spännande på ett annorlunda sätt, där en av årets underligaste scener (när den springande mannen i natten kommer mot vår hjälte som tar en rökpaus) var ren och skär briljans och visade att skräck är så mycket mer än ”hoppa till”-scener! Manuset är vasst välslipat och hela filmen överlag var nåt alldeles extra. Väldigt välspelad, satirisk, ryslig och underhållande på samma gång. Ja, en blivande klassiker!

 

 

13) BABY-BOSSEN MV5BMTg5MzUxNzgxNV5BMl5BanBnXkFtZTgwMTM2NzQ3MjI@__V1_SY1000_CR0,0,685,1000_AL_

Årets roligaste animerade film och helt enkelt svinbra på alla sätt! En av de bästa ever faktiskt! Och så välregisserad att man nästan tappar hakan! I min bok hamnar den säkert på tidernas Topp 20 Animerade eller nåt åt det hållet…

 

 

 

 

14) JUSTICE LEAGUE MV5BYWVhZjZkYTItOGIwYS00NmRkLWJlYjctMWM0ZjFmMDU4ZjEzXkEyXkFqcGdeQXVyMTMxODk2OTU@__V1_SY1000_SX675_AL_

Ja, jag gillar den! Den ÄR betydligt bättre än sitt oförtjänt tvivelaktiga rykte! Kritikerna gillade den inte – men vanligt folk gillade den överlag. Men, den detaljen stod det inte mycket om i media. Men, visst, det är mer likt Marvel än DC Comics – på både gott och ont! Jag vete fan hur den ursprungliga storylinen förändrats, men samarbetet i gänget funkar överraskande bra och jag ser verkligen fram emot kommande The Flash, Aquaman och så vidare. De var alla intressantare än jag trodde! Men, framförallt vill jag se Ben Afflecks solo-Batmanfilm nuuuuu…!!!

 

 

 

15) KIDNAP MV5BMTcyNDgyODEzOV5BMl5BanBnXkFtZTgwMTI4MTA2MjI@__V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_

Halle Berry i ett av sitt livs mest intensiva rollportätt! Här ser vi varför hon vann en Oscar en gång i tiden! En mamma ser sin lille son bli kidnappad från en park mitt på blanka dagen och ser bilen köra iväg. Vad göra? Ja, med tanke på att tusentals barn kidnappas och tyvärr aldrig återses, så stampar hon helt sonika gasen i botten och förföljer bilen ut på motorvägen!

En enda lång biljakt i 90 minuter tar vid, mer eller mindre, men även den som avskyr biljakter lär kunna sätta sig in i det här action/thriller/dramat! Ja, jäääääklar…vilken hetta och glöd det är hos denna arga, förtvivlade, livrädda och fullblodiga mamma! Alla känslor som finns syns, utan repliker (och utan mobiltelefon) i ansiktet på Halle Berry! Detta är svårare skådespeleri än man kan tro. Hon säljer in hela konceptet med hull och hår för min del. Årets svettigaste!

 

 

 

16) GHOST IN THE SHELL MV5BMzJiNTI3MjItMGJiMy00YzA1LTg2MTItZmE1ZmRhOWQ0NGY1XkEyXkFqcGdeQXVyOTk4MTM0NQ@@__V1_SY1000_CR0,0,675,1000_AL_
Ja, jag gillar denna tämligen utskällda film. Scarlett Johansson i ”typ naken-trikå” kan aldrig vara fel enligt mig! Nä, men allvarligt, jag har inte sett den japanska förlagan så jag famlade med 3D-brillor in i biomörkret och visste ingenting. Alla polare som sett originalet (och TV-serien) tycker det här inte är bra. Men, för den oinvigde och som sagt svältfödde science fiction-fan jag är, så anser jag att denna film var både intressant, ganska spännande, cool och hyfsat engagerande. I like it anyhow!

 

 

 

17) KONG SKULL ISLAND MV5BMTUwMzI5ODEwNF5BMl5BanBnXkFtZTgwNjAzNjI2MDI@__V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_

Kungen är tillbaka! Och eftersom jag älskar originalet King Kong (1933) så är jag lättköpt gällande de flesta andra filmatiseringar också. Den här versionen var dock lite annorlunda, utspelar sig 1971 och är en set-up för den kommande Godzilla Vs. Kong. Party för monsterälskare med andra ord. Fast, jag är inte så tokig i andra monster. Jag gillar egentligen bara King Kong. Han är de bästa filmversionerna som en karaktär. Man känner med honom liksom. I denna film är det action och äventyr, en lyckad reboot av en älskad ikon. Och det roliga är att han är större än nånsin här! Riktig jäkla baddare! Och det gör ju det hela lite roligare, inte sant…?

 

 

 

18) JUMANJI MV5BM2Y4YTc0ZTQtMmFiNC00YjRhLWI0YmUtOWI1OTZhNWIyODZhXkEyXkFqcGdeQXVyNTIxNzAxOTY@__V1_SY1000_CR0,0,680,1000_AL_

En av årets mest renodlade underhållningsfilmer! Väldigt lyckad! Originalet med fantastiska Robin Williams var toppen på sin tid och denna slags uppföljare (ja, den har en snygg koppling till 1996 års version) är även en reboot och nyinspelning på samma gång. Nu är det inte brädspel utan ett gammalt dammigt dataspel från 90-talet som får filmens ungdomar att hamna i den livsfarliga Jumanji-världen.

Här får Jack Black sin bästa roll på flera år och Dwayne Johnson överraskar som riktigt rolig. Han driver med sin image på ett finurligt sätt och med rätt glimt i ögat. Både han och de övriga är ju fast i spelet med sina datspelsavatarer, så det blir kul när skolans självupptagna snygga tjej blir ”a fat middle aged map professor” i en strålande Jack Black. Och skolans blyge nörd med fallenhet för nervositet hamnar i Dwayne Johnsons machokropp. Kul var ordet!

 

 

 

19) THE HITMAN´S BODYGUARD MV5BMTc4NjAxMjU4OV5BMl5BanBnXkFtZTgwNzQyMzIwMjI@__V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_

En bättre än väntat film. Dessutom riktigt påkostad gällande actionscenerna. Överhuvudtaget blir denna actionkomedi riktigt schysst ju mer den rullar på. Samspelet mellan Ryan Reynolds och Samuel L. Jackson är utmärkt hela vägen. Den roliga affischen (parodi på The Bodyguard med Kevin Costner och Whitney Houston) säger egentligen allt. Skojsamheter, massor av bra action och ett teamwork som engagerar. När man tror man sett allt, så kommer den här stänkaren och fräschar upp genren lite grann. Inget märkvärdigt, men med lite extra glöd. Trevligt att se relativt annorlunda europeiska miljöer därtill och suveränt stuntarbete!

 

 

 

20) VALERIAN & THE CITY OF A THOUSAND PLANETS MV5BMTkxMDAxNDUyNV5BMl5BanBnXkFtZTgwOTc3MzcxMjI@__V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_

Årets överraskning! Betydligt bättre än jag trodde! Oförtjänt flopp av Luc Besson, som här bjuder på Europas dyraste film och ett ovanligt rymdäventyr. Den är udda, ja – men det är väl bara kul om det dessutom är så underhållande som här? Flera kändisar i småroller livar upp, särskilt Rihanna som överraskar med en av bioårets coolaste figurer: Bubbles!

Serien som filmen baseras på (från 1967) var hippiemässig och banbrytande på sin tid, så utgå från det när ni ser den. Star Wars, Battlestar Galactica, Star Trek har onekligen inspirerats av den! Särskilt Millenium Falcon! Så för den som kan koppla ifrån de sedvanliga sci-fi-glasögonen och bara ta detta för vad det är, så är det…ja, tamefan, rätt bra asså! Originellt och oväntat fräsigt – samtidigt är den medvetet cheesy och nästan lite löjlig, fast på ett charmigt flummigt sätt. (Hippieinfluenserna är där med den äran). Men, och detta skall understrykas, emellanåt är den mest bara väldigt cool! Luc Bessons öga för bioduken kan aldrig underskattas och mycket riktigt bjuder han på en rejäl visuell fest! Det är som en crazy fun ride i en nöjespark. Jag smajlade hela tiden och skulle gärna se mer, men det lär väl inte hända. Så, gott folk, vad vi ser här är en blivande kultklassiker!

 

 

THE LAST JEDI

posterTLJ

Ja! Yes, yes!!! THE LAST JEDI lirar i en annan liga än förra filmen! Cinefantast JUBLAR!!!

 

Clintan-betyg (5)

”Jag närapå skakar av lycka när jag staplar ur biomörkret…”

 

(OBS! No spoilers, don´t worry!)

Wow! Jag är alldeles matt efter att The Last Jedis eftertexter slutat rulla. Nästan omtöcknad av filmiska känslor plockar jag upp mobilens anteckningblock för att skriva ned dessa spontana rader. Det går ju liksom inte att skriva en vanlig normal recension när det gäller Star Wars pga att man vill vara spoilerfri liksom, ja ni fattar…

Ja. Den är bättre än The Force Awakens. Big time better! Utan att avslöja nåt, så kan jag konstatera att regissören Rian Johnson gjort nåt i hästväg. Han har lyft hela sagan till nya nivåer. Det är överraskande uppfräschat och fascinerande djupa dyk i en utveckling av hela klabbet. Där förra filmen levererade en nostalgisk kick och öppna famnen till både nya hjältar och kärt återseende av gamla karaktärer, så smälter allt samman desto mer i denna. Det blir fylligare. Och jäkligt intressant!

Jag har varit ett fan sen 1977 då det begav sig – och där förra kapitlet öste på med adrenalin och energi, har nu förvandlats till nåt tyngre och mäktigare. Dessutom bjuds det på en hel del oväntade grepp, överraskningar och nya bekantskaper. Jag gläds verkligen stort, jag kopplar genast bort alla mina egna ”önskefantasier” gällande manuset, varthän sagan skall ta oss denna gång (ja, alla Star Wars-fans funderar väl på sånt, he he…) och bara ger efter och…liksom, flow with the force. Typ.

Noteras bör att jag har inte sett någon trailer sen den första i våras. Jag ville gå in med hull och hår helt ovetandes. På så sätt blir allt berättat för mig så som regissören vill att det skall vara. Således bjuder The Last Jedi på sån uppsjö av luringar och nya kommande ”classic scenes” att jag häpnar. Tvivelsutan den mest djupgående i hela serien sedan ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”!

Det tar bokstavligen EN MINUT innan äventyret kickstartar med ett major epic battle – som direkt visar nya variationer, nya steg in i den här emotionella sagan! Ty det är mycket känslor, ialla fall för mig. För mig som följt detta sen jag var barn, och nu som vuxen, så är detta godis för själen. Eller rättare sagt, en festmåltid!

Som sagt, där förra filmen framförallt var ett kärt återseende, så ägnar denna sig åt rejäl utveckling. Hemligheter luckras upp, medan nya mysterier tilltar. Den har ena foten fast förankrad i det förgångna, men samtidigt vågar den frigöra sig och bygga nåt nytt! Precis som filmens symboliska tema i sig.

Vissa scener är så rent ut sagt ”coola” och oväntade (ja!), så oförskämt smarta och fräscha och genuint balla att jag nästan flippar ut i ett enda gigantiskt nöjt jätteleende! Denna Episod 8 sluter cirkeln samtidigt som den markerar definitivt en nystart mitt i allt. Regissören/manusförfattaren Rian Johnson har vågat röra om i grytan och kaxigt slängt i nya kryddor. Där förra äventyret var noga med bekanta vibbar och igenkänningsfaktorn, så tar denna steget bort från det upprepande – men inte genom att förkasta det, utan genom att ta en ”brand new take” på det som vi redan är kära i! Gosh, så välsmakande och så underbart bra ny fräschör – hur i helsike skall nästa Episod (9) bli efter denna spännande, omvälvande ”page turner”?!

Rian Johnson har berättat, klokt nog, en mer vuxen historia – där han inte riktar sig till barn – utan till barn som vuxit upp med det här. Precis som han själv. Och som jag. Och så oerhört vi har längtat…

Tack, stort tack Rian Johnson – för att du hade balls nog att skriva och regissera nåt som gjuter nytt blod i galaxen, långt långt borta – nånstans därute på närmaste biograf…

Summering: Tveka icke! The Force is with this Movie!

 

 

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Murder on the Orient Express 2017

Alla är misstänkta! Agatha Christies hyllade thrillerklassiker kommer nu åter på bio, nu med dagens filmstjärnor med bl a Kenneth Branagh, Johnny Depp, Penelope Cruz, Daisy Ridley – och en särskilt skinande Michelle Pfeiffer som gör något av en comeback!

 

clintan-betyg-4

”Klassisk deckare på nya spår – och det går som på räls!”

 

Deckardrottningen Agatha Christie (1890-1976) har sålt mer böcker än någon annan (över 4 miljarder!) och hon var världsberömd för sina finurliga, klyftiga, luriga, smarta thrillers och det har gjorts åtskilliga filmer och TV-serier baserat på hennes böcker ända sen 1920-talet. Och sedan 2006 finns hon också representerad inom dataspelsbranschen med bl a Mordet på Orientexpressen i spelformat. You name it, böcker, filmer, pjäser, radio, TV och t o m dataspel! Imponerande är alltså bara förnamnet. Agatha Christie är ett namn som står för hög kvalitet helt enkelt och flera stora Hollywoodfilmer är på gång. Igen.

År 1974 gjordes den mest kända filmatiseringen av hennes hyllade mästerverk Mordet På Orientexpressen. En sexfaldigt Oscarsnominerad succé regisserad av legendariske Sidney Lumet (mannen bakom bl a 12 Edsvurna Män, Network, En Satans Eftermiddag, Serpico) och med en fullkomligt lysande Albert Finney i rollen som ”världens antagligen bäste detektiv” Hercule Poirot – en roll som han blev Oscarsnominerad för! Precis då som nu fyllde man rollistan med storstjärnor som Sean Connery, Lauren Bacall, Richard Widmark, Jacqueline Bisset, Anthony Perkins, John Gielgud, Michael York, Vanessa Redgrave och inte minst vår egen stolthet Ingrid Bergman, som vann sin tredje Oscar för sin roll – där hon spelade svensk för en gångs skull!

I denna nyinspelning som nu rullar in på våra biografer så spelas hennes roll av Penelope Cruz och har ändrats till en spanskklingande bakgrund. Överlag har man ändrat lite hit och dit med både åldrar och etnisiteter, antagligen mest för att vara politiskt korrekt i dessa tider. Sean Connerys roll har förvandlats från vit överste till svart doktor och Daisy Ridleys roll var tidigare drygt 15 år äldre i Vanessa Redgraves skepnad.

Hursomhelst, så funkar allt utan bekymmer tack vare eminente regissören tillika huvudrollsinnehavaren Kenneth Branagh, som här elegant fräschar upp Agatha Christies över 80 år gamla historia med ett visuellt effektfullt berättande i mäktig 70 mm-kopia. Och han har lockat en uppsjö av dagens filmstjärnor såsom Johnny Depp, Michelle Pfeiffer, Daisy Ridley, Penelope Cruz, Judi Dench, Willem Dafoe, Josh Gad, Derek Jacobi (asbra som vanligt!) och så förstås Kenneth Branagh själv som den högst originelle mästerdetektiven Hercule Poirot. Han har odlat tidernas mustasch, är bortom petigt petnoga och är både tuff, handfast och rolig i rollen. Kenneth Branagh har ju alltid varit erkänt duktig, både som skådespelare och regissör, så redan innan filmen öppnar – med en stöld i ett hett Jerusalem år 1934, där hans käpp används synnerligen effektivt – så vet man att detta blir en skön resa in i biomörkret. Och han levererar, man blir inte besviken det minsta. Det blir en mysig mordhistoria ska ni se.

Jag ska inte gå in på handlingen, för det här är verkligen en story man skall undvika att veta nåt om (avoid spoilers!), men i korthet handlar det förstås om ett mord på det världsberömda lyxtåget Orientexpressen som mellan åren 1883-1977 gick mellan Paris-Istanbul. Självklart blir denna resa i en Agatha Christie-thriller allt annat än normal. Det dröjer inte länge förrän ett lik dyker upp och snart är alla på tåget misstänkta. Och självfallet går ingen säker så länge mördaren gömmer sig på tåget.

Men, ehum, eftersom jag redan vet den speciella knorren i historien, så infinner sig naturligtvis inte det där överraskningsmomentet a´la första gången. Dock, detta är ändå så underhållande att man inte bryr sig. Dessutom är det kul att se hur Kenneth Branagh bevisar att Agatha Christie även passar för dagens generation biobesökare. Filmen har redan innan svenska premiären gjort stor succé världen över och flera Hercule Poirot-filmer planeras inom kort. Och det välkomnar jag! För i Kenneth Branaghs säkra regi kan det knappast gå fel. Han lyfter skådespelarna lite extra, som den Shakespeare-expert han är, och får t ex Johnny Depp som ärrad gangster att verka både otrevlig och (något) sympatisk på samma gång. Alla i rollistan skärper sig liksom. Talangfulle komikern Josh Gad, som är så rolig annars, övertygar här i en allvarlig roll och Daisy Ridley har vuxit rejält sedan genombrottet som Rey i Star Wars The Force Awakens.

Men, jösses, i den här filmen så skiner Michelle Pfeiffer! Hon är förvisso min favoritaktris No 1 ända sedan min ohjälpliga tonårsförälskelse i henne i slutet av 1980-talet – men ändå, shit, nu vid snart 60 års ålder så är hon fortfarande strålande! Både som skönhet och skådespelerska! Hon är vass, elegant, charmig, skärpt, bedårande och så naturlig. Det är en fröjd att se henne blomma ut, fast nu som äldre veteran med den pondus och karisma som bara sanna stjärnor har. Hon tillhör de viktiga rollfigurerna och förutom Kenneth Branagh själv i huvudrollen, så äger hon totalt med sin närvaro och utstrålning. Hon kan ligga bra till för en birolls-Oscar faktiskt. Hollywood älskar comebacks! (Visst, hon har väl alltid gjort filmer, men hållit låg profil på 2000-talet, så detta är redan omnämnt som en slags comeback till de stora filmerna…). Om inte annat, vilket jag finner än mer troligt, så kan hon vinna en Oscar för bästa sång för denna films utmärkta ballad ”Never Forget”, som hon sjunger med den äran i eftertexterna! Ja, hon är ju trots allt en bra sångerska också, fast ingen tänker på det! Debuten i förskräckliga Grease 2 (1982) skall vi dock förtränga…

Nåväl, som ni säkert förstått, så är denna uppdatering av Mordet På Orientexpressen lyckad även för de som redan kan storyn, och för de som aldrig bekantat sig med Agatha Christie så borde detta vara en mycket trevlig introduktion. Ja, det blir spännande och intressant av bara farten. Kenneth Branagh har utnyttjat tågets begränsade utrymme väl i detta kammarspel. Genom 70 mm-formatet fångar han upp mer än vanligt i trånga korridorer i jakten på ”vem är mördaren?” – och därtill placerat tåget, som fastnar i ett snöigt bergspass pga en otäck lavin, på en träbro i denna version. Det ger automatiskt en bräcklig känsla, en viss fara att nåt ytterligare ska hända med lyxtåget, träbron eller om en ny lavin ska komma. Fan vet, men under tiden är det ialla fall vykortsvackert värre.

För att sammanfatta så är jag nöjd, framförallt med Kenneth Branagh som förmedlar en aningen annorlunda Hercule Poirot. Hans väldigt (väldigt!) bestämda åsikter är riktigt kul att ta del av – både gällande ”perfekta ägg” och slipsar som sitter fel – och hans coola hantering av sin käpp är smart användning av attiraljer. Ja, nästan lite som Indiana Jones och hans piska kan man säga. Jag tror det blir fler äventyr med geniet Hercule Poirot i Branaghs skepnad, inte minst efter den måttligt förtäckta hinten i slutet om en resa till Nilen…mu ha ha

Summering: För alla som älskar thrillers, detta är ”a damn proper english deckare”!

JUSTICE LEAGUE

Justice League (2017)

 

 

clintan-betyg-4

 

”Betydligt bättre än väntat!”

 

 

Jag tillhör dom som vuxit upp med Justice League – eller rättare sagt Lagens Väktare som de hette i serietidningen Gigant en gång i tiden. Så jag är ett DC Comics-fan, inget snack om den saken! Men även ett Marvel-fan kan tilläggas. Ja, ett seriefan helt enkelt. Bara så ni vet förutsättningarna för denna recension.

Jag vill först börja med att säga att mina förväntningar var ganska låga inför denna av miljoner fans hett efterlängtade film – och detta pga den tämligen dåliga trailern som mest visade explosioner och effekter. Action, action, action för folk som inte bryr sig så mycket. Inte ett uns av DC-tyngden, komplexiteten och mörkret som (faktiskt) finns i deras serieuniversum.

Så döm om min glädje när redan inledningen, med Batman i en vansinnigt ”serie-ish” sekvens, visar vart skåpet står! Vi får se vår kära Läderlapp först ur en inbrottstjuvs synvinkel – den bevingade skuggan som snabbt rör sig och bara kan anas bakom hörnet. Ben Affleck är hård och utmärkt som Batman/Bruce Wayne, vilket jag påpekat förr! Han är den skådespelare som är absolut mest lik seriernas Batman helt enkelt. Jag är garanterat inte ensam om att längta efter Ben Afflecks kommande The Batman, så att vi kan få se en hel film om bara honom – för det behövs! Så att vi får se Affleck komma till sin fulla rätt i denna roll!

Men, nu pratar vi Lagens Väktare och Justice League – som faktiskt är överraskande bra! Det är oväntat trevligt att se hur Batman, med assistans av Wonder Woman, tåtar ihop detta supergäng. The Flash är ovanligt kul och det råder ingen tvekan om att Ezra Miller lär slå igenom stort. Han är den yngste i gänget och verkligen en gröngöling som aldrig riktigt varit i en fight utan mest ”varit snabb och puttat folk”. Han är rolig utan att anstränga sig, en frisk fläkt och allt faller sig naturligt och inom ramarna för sin figur – här något yngre än den ”Blixten” jag vuxit upp med. Hans kommande solofilm Flashpoint (2020) ser jag fram emot!

Ja, överlag så funkar det väldigt bra med det här gänget! Samtliga skådespelare verkar trivas i rollerna, de gör jobbet mer än väl godkänt. Man har lyckats oväntat bra med att få dom sammanflätade trots att det egentligen brukas behövas en solofilm innan man gör en ensamblefilm. Aquaman är den som skiljer sig mest från seriernas värld med helt annan look och attityd – men Jason Momoa (Game of Thrones, Conan) är bra i rollen. I filmens roligaste scen börjar hans något kaxiga jag plötsligt erkänna exakt vad han innerst inne tycker och känner – vilket inte är likt honom – och det har sina skäl. En fyndig scen som passar in märkvärdigt väl i gänget. Ja, man får mersmak och vill gärna se mer av Justice League överhuvudtaget. Wonder Woman är som alltid bra och vackra, karismatiska Gal Gadot har verkligen gjort rollen till sin. Cyborg är den mest okände för min del, men visar sig klart intressantare än jag trodde.

Jag vill inte avslöja för mycket, men kan säga att länge är Justice League väldigt bra sett ur mina ”serietidningsögons” synvinkel. Men det är mycket som ska packas in på 2 timmar (stress på order av filmbolaget) och jag tycker filmens final inte riktigt känns som en final. Det hela känns som del 1 av 2, vilket i och för sig varit tanken, men som nu blivit en aning tomt på känsla. Det emotionella ”djup” som skulle kunna finnas i högre grad låter man bara anas, så jag hoppas verkligen att Justice League så småningom kommer i en längre Directors Cut-version på DVD/Blu-Ray!

Som film betraktat är detta lättsmält och underhållande, det är betydligt bättre än väntat och på både gott och ont en mer Marvel-aktig känsla än brukligt. Jag personligen kan tycka att Justice League gärna kunde fått vara 10-15 minuter längre, och utvecklat skurken Steppenwolf lite mer. Han är helt okej, men man får aldrig riktigt grepp om den fara som han förebådar. Han fungerar som ett slags förband till huvudakten Darkseid, som kommer i nästa Justice League-film, som dock bara nämns kort i förbifarten. Den invasion som väntar, det jättekrig mellan Justice League och Darkseid som här bara anas, får man ingen riktig förståelse för. Jag fattar att det blir buller och bång, men känner det inte. Filmer blir sällan bättre än sin skurk (lär av Hitchcock) och i denna film är det mest fokus på våra hjältar. Som sagt, det är en klart bra superherofilm – men, det känns som om filmbolaget pressat på filmskaparna lite för mycket.

Regissören Zack Snyders dotter begick tragiskt nog självmord i våras, mitt i efterarbetet, så han hoppade av och överlämnade till regissören Joss Whedon – mannen bakom The Avengers och som satte kommandot för den första vågen av Marvelfilmer. Han har ansvarat för klippningen och även filmat reshoots och extrascener för hela 25 miljoner dollar under sommaren. Han har även varit med och skrivit manuset, vilket han inte varit från början. Han har satt sin prägel, trots att Snyder filmat merparten (Whedon har t ex ändrat färgtonen och graderingen jämfört med Snyders mörkgråa, dystra ton i förra filmen) och han är framförallt älskad av Marvelfansen. Så det blir liksom starka nyanser av Marvelkänsla i denna DC-film. Folk i allmänhet kommer sannolikt finna detta mer tilltalande generellt sett, men som DC-fan hade jag helst sett lite mer tyngd, kött, mörker och spänning i slutet när all action brakar loss. Mycket händer, det är aldrig tråkigt, och våra hjältar får kämpa väl tillsammans – dock utan den där ”faran” som Steppenwolf skall föreställa vara förband åt. Missförstå mig rätt, det är väl aldrig särskilt spännande i nån superherofilm (förutom vissa undantag) så det är inget märkvärdigt med det. Så det är att vara lite onödigt petig kanske, för som helhet är Justice League en utmärkt serietidningsfilm. Tolvåringen inom mig jublar medan mitt vuxna jag trivs gott i dessa ikoniska hjältars sällskap.

Ta detta för vad det är (inget seriefan kan väl bli helt tillfredsställd) och om man väl släpper det greppet så är det bara att haka på. Justice League kommer kanske inte tilltala de flesta filmkritiker, men de är väl sällan att förlita sig på gällande seriegenren? Jag är ialla fall hyfsat insatt i ämnet och jag tycker Justice League levererar god underhållning. Och som filmnörd är det extra kul att se en åldrad Marc McClure, som spelade Jimmy Olsen i Christopher Reeves Superman-filmer, i en liten cameo som fängelsevakt – och dessutom är det väldans trevligt att höra Danny Elfmans effektiva filmmusik inkludera stråfer av både John Williams klassiska Supermantema från just Christopher Reeves Superman The Movie (1978) samt även Elfmans eget Batmantema från Batman (1989)! Såna saker och därtill allsköns småhintar höjer filmen lite extra, ialla fall för mig. God underhållning var ordet!