THE MIGHTY PEKING MAN

Evelyne Kraft in Xing xing wang (1977).jpgg.jpgg.jpgg

Kultfilmernas kultfilm?! Ja, den ligger bra till! Sällan har väl en film varit så fucked up gällande grundläggande saker som vinklar, klipp, detaljer och proportioner – ja, faktum är att det är helt åt helvete med den saken!

 

”En av världens bästa dåliga filmer!”

 

Få filmer är väl så kultförklarade som ”The Mighty Peking Man” (1977). En smått makalös, fullkomligt otrolig Hong Kong-produktion som genom åren fått enormt kultrykte världen över bland ”filmfans med väldigt bred smak” som ofta kallat den, med all rätt, för ”tidernas bästa B-film”. För det är egentligen bara att kapitulera och hålla med när man sett (nej, tamefan upplevt!) denna super-kultklassiker!

Och stort tack till Quentin Tarantino som sett till att filmen inte glömts bort. Han älskar filmen sen tonåren och köpte rättigheterna i slutet av 1990-talet och gav ut den igen på DVD. I riktigt fint skick dessutom. En riktig kulturinsats faktiskt.

Så vad är ”Den Mäktige Pekingmannen” för nåt? (I USA döptes filmen först, när den var ny, till ”Goliathon” av nån anledning…).

Hollywood har ju sin King Kong och Japan har sin Godzilla. Två onekligen stora (hö hö) filmlegender som man kan säga har en avlägsen kusin från landet i Ah-Wang (som The Mighty Peking Man kallas i filmen). En film som oblygt apar efter med stor charm och som, åtminstone rent underhållningsmässigt, spelar i samma liga som sina mer kända filmkusiner. King Kong goes Hong Kong and Godzilla goes apeshit…typ. En på sin tid enormt påkostad Hong Kong-produktion, ja det var faktiskt 1977 års största filmproduktion där. En film gjord i Shaw-scope (ett format som säger ”storfilm, som fan”!) av Hong Kong-studion som drevs av de berömda Shaw Brothers, ba en sån sak! De satsade massor av stålar på denna monsterfilm, ja något av en monsterbudget kan man säga, för de ville göra en oförglömlig äventyrsfilm som slog allt annat. Och de lyckades – ehum, på sätt och vis! Man kan nämligen säga mycket om ”The Mighty Peking Man” och ett av dom orden är just oförglömlig. Effekterna är helt galna, skapade med mer energi, ös och välvilja än med perfektion…för att uttrycka saken milt.

Storyn är som en lövtunn knarkvariant på King Kong, ni vet apa möter blondin and all that jazz. Det udda och knäppa – och ändå så ”logiska” – i denna film är att den utspelar sig, under första halvan, i Indien och inte alls i Peking. Snarare ”i närheten av Himalaya” enligt en snubbe i filmen. Peking har för övrigt absolut INGENTING med filmens handling att göra, staden nämns inte ens och mig veterligen har Indien ingen stad som heter Peking – men det lät väl kanske ballare än ”The Mighty Indian Man”, vad vet jag? Denna films logik skall inte begrundas i nyktert tillstånd, that´s all I´m saying!

Evelyne Kraft in Xing xing wang (1977) xxx

En uttrycksfull apmask av rang, som skildrar en rejäl bakfylla…eller nåt…

 

Evelyne Kraft in Xing xing wang (1977) x

Det här är en film där man inte riktigt vet om vår mäktiga huvudrollsinnehavare är antingen betydligt större än en oljetanker eller inte – eller om han är lika trovärdig som dessa lastbilar eller inte…

 

evelyn kraft mightypekingman3_width-400

Ja, som den uppmärksamme noterar, så har vår ludbeklädde blivit lite större än både lastbilar och bussar och hus i nästa scen…som sig bör i denna film!

 

evelyn kraft mighty peking man 62417h

”Tjena tjena gott folk! Jag är en gigantisk gorilla som thrashar en storstad!” (Övertygelsen hos aktören i apkostym är…eeh, beundransvärd!)

 

I filmens inledning sker en jordbävning som väcker en gigantisk jätteapa (en skådis med dålig mask och gorillakostym) som legat i dvala. Gissar jag. Man hajar nämligen inte så mycket, men det är en jordbävning och apan lackar ur på en stackars indisk by som han stampar på. En viss förvirring kan anas redan från den lovande starten, för ibland är apan, eller gorillan som de envisas med att säga, stor som en skyskrapa, och ibland som ett tvåvånings-radhus. Pekingmannen växer och krymper alltså som det behagar beroende på scenen ifråga. Denna symmetriska måttstock-kalabalik fortgår (allt värre) igenom hela filmen, som om man blandat ihop (eller inte riktigt tänkt på) det här med meter, vinklar och propotioner. Det verkar som filmen skapats i ett enda stort opiumrus i filmverkstaden. De som byggt filmens många modeller (städer krossas, bilar välts, båtar i storm mm) verkar ena dagen ha byggt med tanke på att en dvärg spelar i gorilladräkten, och andra dagen för en basketspelare i dräkten. Efter en stund är detta nåt alldeles självklart för oss tittare, man dras med av filmens framfart och snudd på attackerande charm. Att leta fel behövs inte, de raddas upp på rad hela tiden i raskt tempo – det är bara att njuta och luta sig tillbaka ”and enjoy the ride”! För det gör man, vare sig man vill eller inte – det är detta som kallas högklassig filmmagi, det kan ni fethaja, fott golk!

(Nej, hick, jag svär, jag såg filmen spiknykter!)

Nåväl. Vår hårige Pekingman har uppenbart vaknat på fel sida och krossar utan anledning ett stort indiskt tempel. Och sen ser vi en grupp giriga Hong Kong-affärsmän som fått nys om jättegorillan och skickar ut en helt oerfaren expedition att hitta den. En kille med tjejbekymmer kan dock en del, han är väl typ filmens enda yrkesman/arkeolog/Indiana Jones utan hatt – men går mest och grunnar på sin ex-flickvän som varit otrogen med hans bror…- ”vi som hade det så bra vi tre” (OBS! Citat) – …så han hänger mest läpp första kvarten. Väcker sympati hos tittaren. Men, vi som sett omslaget vet att han snart kommer få träffa värsta läckra blondinen i den indiska djungeln. Dock, innan hon dyker upp i filmen – svingades i en lian a´la Tarzan med tillhörande kvinnlig motsvarighet till Tarzans ”aaahhiiiiaaah iiiaaahhh”-vrål! – så får vi följa expeditionens diverse spännande (ja, för fan!) strapatser i sökandet efter apan/gorillan/Pekingmannen. Dock har man skippat alla balla dinosaurier och sånt som kan vara spännande a´la King Kong. Istället låter man några vanliga hederliga elefanter gå bindgalna utan som helst information om varför. Antagligen tyckte man att indiska elefanter är lika exotiskt som Tyrannosaurius Rex?

OBS! Märk väl, hela denna film verkar utspela sig under max ett par veckor. Men, långt långt senare i filmen, får vi veta att handlingen utspelat sig under ett helt år! Regissören skildrar detta år med glasklar tydlighet. Filmens hjälte har ingen tillgång till rakapparat, men är inte ens i närheten av tre dagars skäggstubb! Nåt som annars är effektivt filmberättande, för att påpeka att det gått en viss tid. Men, det är en annan historia…

Det som annars är riktigt genialt med manuset (skrivet av tio crackheads som lekt blindbock medan man skrev?) är – efter att vår hjälte har räddats av vår underbart lättklädda Tarzinna-hjältinna – att man låter förstå att Den Mäktige Pekingmannan har uppfostrat…I repeat, uppfostrat…OCH har/haft/har nån slags ”sexuell relation” med henne.

Ja, nåt sånt i den stilen. Det redovisas inte riktigt. Men, va fan, denna antydan räcker långt!

evelyn kraft the_mighty_peking_man_05

Jaha ja, vad händer här då?! Vad ni än må tro, så är det inte så!

 

Evelyne Kraft in Xing xing wang (1977).jpgg.jpgg

”Jorå, gullet, det står i manuset att vi ska göra såhär i scenen!”

 

Evelyne Kraft in Xing xing wang (1977) xx

Som sagt, vad händer här då…?! Den mäktige pekingmannen ser att hans favoritblondin är otrogen…

 

Evelyne Kraft in Xing xing wang (1977).jpgx

Ja, ni kan ju säkert lista ut vad han tycker om det…

 

Tarzinnan ja. Det blonda sexbombnedslaget Evelyne Kraft är, faktiskt, riktigt bra (jodå!) i rollen – för hon lyckas spela med så stor passion och inlevelsefull känsla som (eeh) ap-uppfostrad. Så naiv, så gullig, så halvnaken. Ingen har nånsin spelat ”ap-uppfostrad” så bra som hon! Tarzan, släng dig i väggen! Deras relation är tamefan vacker i all sin självklarhet. Det är så sött, så sött. Så gick det inte till i varken ”King Kong” eller ”Godzilla! En smått fantastisk vinkling måste man säga! (Jätteapan blir senare lite lätt svartsjuk då vår hjälte hamnar i sänghalmen med henne…och smygtittar på dom medan de har sex i en grotta. En rörande, och fantastisk scen, som verkar säga ”ok, ok, jag vet, min ding-dong är alldeles för stor för henne ändå”…! (Hey, jag bara beskriver filmen, ok!)

Det häftiga – och häpnadsväckande! – är att detta är en film som frambringar så mycket (ibland konstiga, men mest angenäma) känslor hos åskådaren. Jag skojar inte! Det här handlar inte om en vanlig kalkon, nej den är alldeles för bra för att kallas det – men, samtidigt är den så dålig att man undrar om den gjordes av ett filmteam på kokain eller nåt på sin tid. Man verkar ha skitit i det mesta och bara dragit på gasen i botten från start till mål. Det är 1 tim, 27 min i ett väldigt käckt tempo, det är aldrig tråkigt utan även det som normalt brukar vara lite trist (kärlek å sånt larv) i B-filmer är här riktigt engagerande.

Det ska dock understrykas att detta ovanliga ”engagemang” (ialla fall hos den manliga delen av publiken) KAN ha att göra med att filmens kärlekshistoria skildras som en korsning mellan välfotograferad softporr, Ett med Naturen och turistreklamfilm för djungelsafari! Jag, som hatar hetta, djungelmygg och livsfarliga tigrar som kan käka upp en som om man vore en snabbrätt på McDonalds Drive Through – får även jag en lustig dragning att åka till djungeln för att kela med filmens lika trevligt som föredömligt lättklädda djungelhjältinna! Har jag nämnt att hon är snygg som satan!? Inte? Ok, let us put it this way: hon får de flesta andra blondiner i filmhistorien att framstå som ett utslitet svinto i jämförelse!

Man har förresten på ett listigt sätt designat en slags trasig djungel-BH till henne som PRECIS HELA TIDEN i varenda scen ser ut att glida av och ”visa lite för mycket” av hennes välbehag, men det är special-lim som håller ALLT på plats…tyvärr, sa jag efter att ha pausat filmen på stillbild och i slow-motion ungefär 700 ggr under filmens gång! En i sanning mästerlig filmisk illussion som mången filmfans diskuterat genom årtiondena…”did I or didn´t I just see her nip…” ehum, ja…”The Mighty Peking Man” lockar fram gorillan i oss kan man säga).

Ja, som sagt, den som kanske allra starkast bidrog till denna succé var blonda kultdrottningen Evelyne Kraft i rollen som (eeh) Ah-Wai…och ja, jo, det är väl lite udda att se en ”typisk blond amerikansk Playboy-brud” dubbad till kinesiska med kinesiskt karaktärsnamn (fast hon inte ens ska föreställa kines!) och som dessutom egentligen privat är född i Ryssland med Schweiziska föräldrar. Hon är långt ifrån Hollywood med andra ord. Ja, att se flera ”white faces” snacka värsta kinesiskan med (dubbad) bravur och tilltalas med diverse kinesiska karaktärsnamn är rätt härligt fräscht på nåt sätt. Man blir helt avtrubbad ju mer filmen går, så allt som är lite weird blir helt naturligt efter en stund i den här filmen.

evelyn kraft 09-mighty-peking-man-header

evelyn kraft

Vår blonda djungelhjältinna, Evelyne Kraft i rollen som Ah-Wai (!), har en klädbudget som får Tarzan att verka påklädd för vinterväder i denna tokiga, smått insane, helgalna film…

 

 

Ja, ”The Mighty Peking Man” är liksom en resa. En resa in i ett gäng skönt galna kinesiska filmskapares självklara kaos och strävan efter att göra den ultimata monsterfilmen. Det är sällan man ser filmer där man verkligen ”ser” passionen lysa igenom så märkbart som i den här filmen. Det är smått underbart faktiskt.

Vad jag vet så är det nämligen ingen som tycker detta är en dålig film TROTS dess uppenbara brister, utan de flesta älskar filmen förbehållslöst pga dess driv, dess lust och dess totala anarki mot alla filmregler! Man hoppar i tiden, man gör de mest fenomenala medicinska underverken (utan medicin), man skjuts med gevärskulor bara för att i nästa scen viftat undan det som nyss skedde och man klättrar i berg utan utrustning och sedan tappar utrustning utför berget – fast man nyss inte hade utrustning å annat kul! LOGIK och rim och reson FINNS INTE i den här filmen – och jag älskar det!!! Det är så dåligt att det är bra är ju ett gammalt bevingat uttryck, men här frambringar man tamefan KÄRLEK till denna film!

Man kan inte älska en kalkon (det är dessutom mot svensk lag!) men, man KAN tametusan älska en FILM – så sant som det är sagt!!! Det är crazy Hong Kong som bäst, den är gjord 1977, samma år som ”Star Wars” gjordes i Hollywood, men det känns nästan som om det snarare är 50 år emellan dessa två filmer! Det är som om Hong Kong (ialla fall denna films skapare) inte riktigt hängt med i utvecklingen av de filmiska reglerna, klippningen och tricksen sen just ”King Kong” gjordes år 1933! Det är som en uslare version av den, fast i färg och med en ännu sexigare filmhjältinna! Ja, faktum är att ”King Kong” från 1933 är tiotusen miljoner ggr mer imponerande rent effektmässigt än ”The Mighty Peking Man”! Men, det gör detsamma, för VILJAN ATT IMPONERA är densamma! Viljan att bjuda publiken på en jädrar-anamma-film är densamma! Och med en sådan genomgående, genomträngande passion är det svårt att inte lyckas, på ett eller annat sätt.

”The Mighty Pekingman”, den i storlek skiftande gorillaskådisen med usel mask, är tveklöst nåt slags stycke filmhistoria. Hong Kongs filmfabrik tillhör de mest omtalade och mest originella och mest ”energiska” i världen. Och ”The Mighty Peking Man” är en av deras mest älskvärda filmproduktioner – amen! Det är en oemotståndlig kultklassiker som rekommenderas till ALLA…att se på fyllan om inte annat! 😉

 

Summering: Inget får stoppa Dig från att se denna film! Inget! Kom ihåg det!

 

evelyn kraft dansk poster

 

 

Annonser

DOWNSIZING

MV5BNDQxNmQ4OTgtYWM1NS00Nzg4LWIwZTItOGEwZDg3YzE4NmJhXkEyXkFqcGdeQXVyNDg2MjUxNjM@__V1_SY1000_CR0,0,657,1000_AL_

clintan-betyg-3

”Blivande kultfilm…?”

 

Här har vi en ganska unik film må jag säga! Rolf Lassgård krymper Matt Damon till 12 cm i detta gemytliga, småputtriga komedidrama. Eller snarare satir, rättare sagt. En film som gick rätt obemärkt förbi på svenska biografer, men som definitivt är sevärd! En norsk professor (Lassgård) kommer på en lösning på världsproblemen (mat och resurser som inte räcker till alla) och som på köpet gör alla som ställer upp på att bli 12 centimeters-lilleputtar stenrika! De behöver ju inte lika mycket mängder liksom…get it? Så dessa småmänniskor får leva i egna specialstäder och är alltså extremt lätta att mätta.
Ett normalstort kex räcker en hel vecka, en vodkaflaska kan göra en vanlig gårdsfest till rena rama månadspartajet för hela kvarteret. Ja, ni fattar – det här är en originell film!

Matt Damon och Kristen Wiig (Bridesmaids, SNL) är ett gift, aningen vardagsgrått par som vill förminska sig och leva loppan som rika, men saker går inte riktigt som tänkt. Utan att avslöja nåt alls, så blir det ofrånkomligt en udda livsresa för Matt Damons rollkaraktär! Han är torr, stel och trist – men, han är en riktigt good guy! Snäll och hjälpsam, trevlig och sympatisk. När han får en granne som gillar att festa loss (en som alltid lysande Christoph Waltz) så vill han att denne skall tona ned sig ett par snäpp. Ni vet, den typen som ringer klagomuren. Men, snart får han istället en inbjudan till festerna hos grannen och då börjar en intressant vändning – vår snälle gråe vardagshjälte får se en städerska från Vietnam som har en benprotes som verkar skava…

Nja, nu är det nära att jag avslöjar för mycket – men, jag kan säga att Hong Chau (TV-serien Treme) som städerskan är värd en Oscarsnominering! (Hon fick faktiskt en Golden Globe-nominering för denna roll!) När hon kommer in i filmen tar filmen ny fart och leder Matt Damon (och oss i publiken) till helt nya delar av dessa specialstäder. Det visar sig ett och annat – som (tyvärr) påminner om världen utanför – och sen kommer ytterligare ny vändning. Det är hela tiden lite lustigt och småroligt på ett småtrevligt sätt. Inte alls gapflabb dock, märk väl! Nej, man ser på den med ett leende. Samtidigt har filmen ett hjärta som vill väl, så det är svårt att inte gilla filmen.

Filmens puls drivs av Matt Damon, som är med i princip varenda scen. Han har bevisat för länge sen att han har rejäla ”acting chops” och gör som alltid bra ifrån sig. Hans karaktär är sökande, fast på ett passivt sätt. Ganska menlös som typ, men ändå dras han med i saker, så det blir ändå roligt i sammanhanget. Han vill gärna göra nåt som ger värde till hans existens (som vi alla vill antar jag?) och eftersom han är en naturlig good guy så försöker han hjälpa andra på kuppen medan han söker en tillvaro att bli tillfreds med. Det finns nämligen ingen återvändo efter att tagit steget in i lillputtarnas land. Månne han finna lyckan där, trots allt…?

Det är lätt att tro att detta är en strikt visuell film, men den är alltså mer än så. Filmens effekter är bara en sidogrej, men ack så skickligt gjorda, det mesta gjort med endast gamla hederliga perspektiv och smarta kameravinklar! Man tänker snart knappt på att de är puttesmå. Allt skildrat med ett peppigt pianosoundtrack rakt igenom. Regissören Alexander Payne (Sideways, The Descendants) är relativt egensinnig och underhållande med lite egen stil. Dock, som satir betraktat är det här måhända inte vasst nog, och kanske ej heller en publikfriande film – men ändå som sagt klart sevärd!

Summering: Originell, otypisk film!

 

HAN SOLO

NO SPOILERS: If you like Han Solo. If you like Harrison Ford. If you've grown up with Star Wars – the original trilogy of course – you'll like this movie!👍😁 Have no doubt whatever the fu**ing internet trolls tell you! (The Last Jedi haters try to make SOLO a flop just because they wanna punish Disney…etc). Trust me, to see how our favorite space pilot became a legend is fun – and yeah, interesting! The nerd in me freaks out!😊🙃😜 So many cool details make me smile and go "ooooh" – and the background story to Han Solo (& Chewie!) makes this a very entertaining adventure! A lot happens here, and it's pretty damn exciting all the way! I enjoyed it all!😄🎬🎥 Alden Ehrenrich as the young Han Solo is nothing but a great choice!!!👏👏👏 Steven Spielberg said years ago (yes, he did) that he would be a great young Han Solo and he was 100% right! And hey, I've been a Harrison Ford fan since 19-fu**ing-77!!!👊😎👌 So, I can GLADLY tell you I long for more Han Solo movies already!🎬🎥😊 RATE: 8/10! #soloastarwarsstory #hansolo #starwars #starwarsfans #solo

A post shared by FILM FACTS⚡REVIEWS⚡HISTORY! (@cinefantast) on

DEADPOOL 2

Wow, just fu**king WOW! I'm still smiling while writing this!😆 Oh yeah, 'Deadpool 2' is better! In fact I'd say it's one of the best sequels, like you know…ever! I'm that kind of filmnerd that thinks of such stuff. You know, sequels like 'Godfather 2' (1974), 'The Empire Strikes Back' (1980) and so on…yes, it's right up there on my Top 30 sequels of all time I guess!👍😊 Since I hate spoilers I'll just tell you this: If you liked the first, you'll like the second one too. If you don't, something must have happened to your taste or brain or IQ or whatever! Ryan Reynolds have also co-written the screenplay this time – and, gosh, it's SO FULL OF IT!🙃😜😁 Actually this film is offering a perfect mix of full on comedy, brutal action and (not joking now!)…DRAMA! Yes, I said it – drama – that gives depth to the character! It is SO well balanced, all through the movie!👌 Many scenes is on the edge and surprising, in a wonderful, wonderful way. And I can't remember when I enjoyed certain crazy moments (no spoilers as I said!) so delightfully hard!😅 Laughing. Laughing again. Repeat. I love this movie. Yes I do. I just wanna run back into the cinema theatre and see it again!😀💕😄 RATE: 9/10! #deadpool2

A post shared by FILM FACTS⚡REVIEWS⚡HISTORY! (@cinefantast) on

När Chuck Norris erövrade Sverige!

Oj, jag ser att evigt blonde Chuck Norris fyller hela 78 år snart! Det är inte klokt, men karln ser inte ut att åldras faktiskt! Chuck Norris, född 10 Mars 1940, är den kanske störste av det glada 1980-talets B-filmsactionhjältar. Kungen av idel VHS-klassiker i ett tidevarv då videofilmer och dess lättillgänglighet (”bara att knalla ned till videoaffären och hoppas att filmen finns inne”;) förvandlade hela världen. Man behövde inte längre se en film på enbart bio eller TV. Alltså, missade man en film på bio så slapp man vänta 5-10 år på att filmen ifråga dök upp på TV – vilken grej liksom!;) Det fanns plötsligt ett sensationellt stort utbud av filmer man aldrig hade hört talas om tidigare! Filmer från USA och hela världen, filmer som aldrig nådde svenska biografer.

Chuck Norris, 78 år. Smaka på det. Det är nästan 40 år sen den unge Chuck, eller ”Chucken” som svenska folket snart kallade honom, slog igenom och detta firar jag med att se om hans stora genombrott ”THE OCTAGON” från 1980. Denna klassiska martial arts-film som för evigt är inskriven i flera generationer svenskars hjärtan då den låg oslagbara 25 månader (över 2 år!!!) högst upp på Sveriges Videotopplista i början av 1980-talet. På den tiden videoapparater alltså var nåt nytt och det då så videofebriga Sverige tappade hakan över allt det häftiga ”videovåld” som de – faktiskt – fick tillgång till i just den här filmen. (I t ex vårt grannland Finland blev ”THE OCTAGON” bannlyst i flera år!!!).

Den världsberömda svenska filmcensuren måste ha sovit på jobbet den dagen de släppte igenom ”THE OCTAGON”, ty här bjuds det på en av alla tiders allra bästa martial arts-och ninjafilmer som någonsin gjorts! Visst, vi snackar verkligen inte om en särskilt ”bra film” här, den kan väl måhända kallas hyfsad på sin höjd – men inom sin specifika genre (dvs. kicka röv!) och inom B-filmsvärlden är det tveklöst en stor film. I USA skapade filmbolaget American Cinema bakom filmen marknadsföringshistoria när man lät filmen ”turnéra” från stad till stad i flera månader och reklamen skedde enbart lokalt, vilket ledde till enormt snack och utsålda biografer hela tiden.

Och i Sverige är det, som sagt, otvivelaktigt en rejäl milstolpe! I ett land som blivit berövade (av svensk filmcensur) på allt som legenden Bruce Lee gjorde på 1970-talet så blev s k ”karatefilmer” särdeles eftertraktade på videomarknaden. Och inte minst ninjafilmer blev oerhört populära på 1980-talet efter denna Chuck Norris-klassiker. ”THE OCTAGON” blev den första (åtminstone västerländska) filmen som på allvar gjorde ordet Ninja till ett begrepp. Innan dess hade man bara vagt fått nys om dessa gamla japanska lönnmördare från medeltiden i James Bond-filmen ”Man Lever Bara Två Gånger” (1967) där Sean Connery är blå (!) ninja i finalen. Även i Sam Peckinpah-filmen ”Killer Elite” (1975) fick man se James Caan tampas med ninjas. Men, år 1980 var det alltså dags för en ”riktig” ninjarulle i och med ”THE OCTAGON”. Dess succé banade sedan väg för en våg av ninjafilmer av högst varierande kvalitet under i princip hela decenniet, där Sho Kosugi blev storstjärnan framför andra i genren. Chuck Norris gjorde dock bara denna enda ninjafilm och övergick sakta allt mer till traditionella actionfilmer och fick igång en imponerande karriär som en av De Stora Actionstjärnorna på 1980-talet – en tid då actionfilmer verkligen gjorde skäl för namnet och då stuntsen var på riktigt.

”THE OCTAGON” är värd att ses än idag för de som är minsta lilla intresserade av martial arts, kung-fu och kampkonst. Chuck Norris är – för de som inte vet – en av historiens största och bästa martial artists och var bl a annat obesegrad sexfaldig (!) världsmästare i karate åren 1968-74, innan han drog sig tillbaka – med titeln fortfarande intakt! Chuck Norris rykte inom martial arts var det mest omtalade sedan Bruce Lee. Och efter sin omtalade insats i just Bruce Lee-filmen ”Way of the Dragon” (1972) erbjöds han Hollywood-roller. Men det dröjde till 1977 då han gjorde debutfilmen ”Breaker, Breaker” samt ”Good Guys Wear Black” (1978) och ”A Force of One” (1979) i rask följd. Hans rykte som lovande actionstjärna blev allt större. År 1980 kom således den relativt påkostade ”THE OCTAGON”, Chucks fjärde film och den som sagt på allvar startade hans strålande filmkarriär inom actiongenren. Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger var de största actionstjärnorna på 1980-talet, det vet alla. De sk A-filmerna, storfilmerna från de stora filmbolagen, var med dom. Och snäppet under kom alltså ”Chucken”! (Och naturligtvis Charles Bronson, icke att förglömma! Senare, i mitten på 1980-talet dök Jean-Claude Van Damme, vår egen Dolph Lundgren samt Steven Seagal upp. Och i Hong Kong huserade Jackie Chan – men, det är en annan historia…). OBS! Nu pratar jag alltså om sk actionskådisar, inte om skådisar som gör action då och då, i stil med Mel Gibson, Bruce Willis och Harrison Ford m fl.

Chuck Norris var alltså omåttligt populär då, och är det än idag över hela världen. Hans evighetslånga TV-serie ”Walker, Texas Ranger” visas jämt på nån TV-kanal på planeten och är kult så det knakar. Dock, och detta måste understrykas, så är den TV-serien absolut INTE det som Chucken är värd att minnas för! Nej, nej, inte på långa vägar.

”THE OCTAGON” visar upp en ung Chuck i topptrim (han är dock i trim än idag faktiskt!) och innehåller makalöst utförda martial arts-fighter, smidigt välkoreograferade och bokstavligen ”på riktigt”. I flera scener utlöser Chucken sin berömda boot-kick (hård som en åsnespark enligt ryktet!) och bokstavligen knockar stuntmännen! De flesta scener är nämligen filmade i en enda svepande tagning och körs ”for real” liksom. Inte så att man slår varann med flit såklart, men om man inte var på hugget och gjorde som man koreograferat så fick man sig en och annan rejäl törn! Bl a fick en ninja/stuntman sig en känga och råkade bli knockad av Chuck, för att stuntkillen stod på fel markering i fel sekund i en slagsmålsscen med flera inblandade. Och det finns faktiskt kvar i filmen! Och likaså finns en scen kvar där Chuck höll en ninja/stuntman under vattnet med sina fötter (efter en oerhört snygg move av den gode Chuck!). Killen höll på att – faktiskt! – dränkas av Chuck då hans ansiktsmask hade hamnat snett i vattnet under tagningen utan att någon märkte det – killen hade ju ninjamask liksom!

Octagon-1980

I en intressant Special Edition DVD-utgåva av filmen intervjuas mästerlige Richard Norton, också han en av de stora martial arts-mästarna för övrigt, om händelsen. Chuck märkte inte att nåt var på tok under tagningen, men tänkte att ”det var fasen vad han lever sig in i rollen och stretar emot”…;) Och senare i den oerhört omtalade slutstriden i filmens final var Richard Norton, i rollen som Kyo – den mystiske superninjan, nära att sticka ut ögonen på Chuck Norris vid ett tillfälle då Chuck glömde att blockera ett par ninja-knivar (Kantana sword play) endast nån knapp centimeter från ansiktet! Bara den enskilda fighten hade för övrigt tagit en månad att koreografera! Men, som sagt, även den bäste – i det här fallet Chuck – kan göra missar, och som tur var hejdade sig Richard Norton i absolut sista mikrosekunden.

Tur det, annars hade vi aldrig fått se den radda mer eller mindre actionklassiker som Chuck Norris senare bjöd på under 1980-talet: ”An Eye for An Eye”, ”Forced Vengeance”, ”Dödsmaskinen”, ”Lone Wolf McQuade”, ”Hederskoden”, ”Invasion USA” (totalförbjuden i Sverige än idag faktiskt!), ”Delta Force”, ”Firewalker”, ”Hero & The Terror”, ”Delta Force 2” och så naturligtvis de tre ”Missing in Action”-filmerna samt en hel del annat. Många av dem producerade av beryktade Cannon Films, som var actionbolaget framför andra på den tiden och Chuck Norris var deras klarast lysande stjärna.

Chuck Norris är alltså en av tidernas mest renodlade actionstjärnor. Även om de flesta av hans filmer inte är några direkta höjdare i sig. Och han är absolut ingen ”fenomenal aktör” eller fantastisk Shakespeare-tolkare heller för den delen – och det kan nog även han själv skriva under på. Men likväl en oundviklig del av 1980-talets enorma videovåg, som utan VHS antagligen aldrig hade nått den stora publik han till slut nådde. Men, det riktigt intressanta med Chuck Norris är alltså att han, precis som Bruce Lee, verkligen kunde sina grejer. De var ”the real deal”! Inga vajrar, ingen fancy klippteknik eller inhyrda stuntmän som gav honom det schvung som behövdes. Nej, Chucken var för snabb för kameran egentligen. Hans benhårda boot-kick ekade av kraft och det unika med just ”THE OCTAGON” är att Chuck hade sitt eget gäng martial artists med sig under inspelningen. Inte bara stuntmän – utan också riktigt duktiga kampkonstnärer! Samtliga ninjas i filmen spelas alltså av ett relativt fåtal personer. Richard Norton, som senare blev B-actionstjärna själv, är som sagt ett oerhört respekterat namn inom martial arts och har vid flera tillfällen sagt att han måste ha dött ”minst 8-9 ggr” i olika ninjaskepnader i den filmen! Dessutom spelar han en dubbelroll i filmen, dels en blond mustaschprydd terrorist som får på tafsen av Chuck, och dels Kyo The Enforcer – dvs den där super-elaking-ninjan som syns på filmens affisch och bråkar med Chucken i slutet osv.

En rolig grej är att nästan ingen, förutom Chuck och några få till, egentligen visste exakt vem som spelade den rollen under hela filminspelningen! Detta för att öka på stämningen och intrycket för alla inblandade att denna film verkligen var unik som tog upp ”mystiken” kring ninjas, ungefär som en gammal sekt. Richard Norton beslöt sig också för att aldrig, aldrig tala utan bara väsa och fräsa fram sina repliker – även vid lunchpausen!;)

Och appropå snabbhet så finns en bejublad scen 53 minuter in i filmen: det blir bråk vid en matservering på det träningsläger för terrorister som The Octagon är, och den omtalat blixtsnabbe Richard Norton, i rollen den mystiske Kyo, avväpnar en kille med svärd med en hastig rörelse som är ett under av smidighet, sanna mina ord!. Detta sker – på riktigt! – på en kvarts sekund!!! Regissören Eric Karson blev så häpen att han var tvungen att personligen räkna ut hur snabbt det faktiskt gick, och svaret såg man i klipprummet: endast 6 ynka bildrutor – alltså hälften av en HALV sekund! 24 bildrutor är en sekund. Detta skedde alltså, utan några som helst filmtricks, på 6 bildrutor. En kvarts sekund! It´s fucking insane! 25% av en enda fjunig sekund. Smaka jävligt jävligt noga på det gott folk…that is some impressive fast fucking shit!!! Tro mig, det går inte att se hur han gör ens i slow-motion, det bara sker liksom…;)

MSDOCTA EC001

När man ser ”THE OCTAGON”, som också är unik på så sätt att regissören för ovanlighetens skull lät Chuck Norris och hans specialteam få utforma sin egen actionkoreografi precis hur dom ville – och sedan lät man helt enkelt filma det som skedde rakt av! Oftast i en enda lång tagning och med ett fåtal kameror. Regissören Eric Karson var en prisbelönt dokumentärfilmare tidigare i karriären och blev så imponerad av Chuck Norris och hans team, där även Chucks bror Aaron Norris var ledare, att han helt sonika struntade i sedvanlig kameraföring och klipp. Ni vet, att filma en scen i kanske flera dagar och därmed få hundratals olika vinklar att ta av. Något som garanterar ett jävla drag om man kombinerar närbilder, halvbilder och helbilder etc. Nej, Eric Karson ville istället bara låta kameran gå och därmed fånga upp den ”äkta känslan”.

Detta ger faktiskt filmen en annorlunda närvarokänsla, man blir snarare en betraktare (på säkert avstånd;) som ser vad som sker på första parkett. En känsla av att ”här jävlar slåss de på riktigt”. Dock, många som inte riktigt förstår sig på martial arts (jag är dock själv inget proffs, men ”intresserad sen barnsben” av österländska kampkonster) brukar kanske tycka att många av filmens fighting-scener är rätt ”sega”. Att klippen och tempot är väldigt annorlunda. Att det inte dundrar av pålagda ljudeffekter eller stänker blod. Då har de alltså helt missat poängen: dvs. att regissören Eric Karson klokt nog vågade lita till den ”konstform” vi faktiskt får se här i absolut toppklass!!! (Personligen tror jag att filmen hade blivit ännu bättre om Eric Karson hade varierat sin regi lite mer i filmens första rätt sega halva…det är inte bättre än ett TV-avsnitt 1980 i vissa scener där Chuck Norris inte är med. Jag minns att jag redan som barn tyckte filmen var ganska träig emellanåt, men, men…;)

Dock, som sagt, man får se emellan fingrarna för att till fullo uppskatta ”THE OCTAGON” idag. Regissören Eric Karson skall dock ha extra cred för att han vågade sig på ett i filmsammanhang tamefan unikt berättargrepp: Att, precis som i serietidningarnas värld, låta publiken få höra Chuck Norris tankar!!! Allt sedan film noir slog igenom på 1940-talet har ju en berättarröst sen länge varit etablerad inom film, men att låta en filmkaraktär tänka i sk realtid samtidigt som filmen pågår – det är banne mig unikt!

Många röster har genom åren diskuterat huruvida detta var särskilt smart eller inte. Som barn gillade jag det inte särskilt mycket, jag tyckte det var segt. Och, ärligt talat, är detta faktiskt det jag mindes mest av filmen då! Detta återkommande ”mystiska viskande” för sig själv som Chuck håller på med i filmen. Men nu i vuxen ålder tycker jag faktiskt att det känns ganska fräscht! Det är alltså inget fel på den grejen, den spär tvärtom bara på den thrillerkänsla som delvis finns i filmen – men däremot är manuset eller rättare sagt Eric Karsons berättarteknik i övrigt rätt så…eeh, ”förvirrande” om sanningen ska fram! Finns det NÅGON som kan berätta exakt vad som sker i filmen och varför vissa karaktärer gör som dom gör!? Ok, The Octagon är ett hemligt träningsläger för terrorister, men förklara för mig allt skeende från A till Ö för mig, tack, och jag belönar er med en kexchoklad!;)

Nåja, who gives a shit really?;) Man kan också se ”THE OCTAGON” som en slags ninja-balett eller dansuppvisning om man så vill. Eric Karson tyckte nämligen själv att Chuck Norris var som en slags karate-motsvarighet till Fred Astaire (!), vars legendariska dansfilmer ofta filmades i en enda tagning. Så därför gjorde man således detsamma även i ”THE OCTAGON”. Och tja, varför inte? Det är ju…”rätt så vackert” om man ser det så. En stentuff Chucken avverkar ninjas på löpande band, och det är med en sån stil och pondus att man måste vara relativt puckad om man inte ”ser det sköna” i filmens explosiva final inne i självaste The Octagon!

Två år senare gjorde Chucken sin bästa film, enligt mig vill säga: ”Dödsmaskinen” (Silent Rage) från 1982. Det är en film som är betydligt bättre än det mesta under 1980-talet och det är också världens enda ”karate-rysare” mig veterligen!;) Där spelar Chucken en sheriff som får en märklig seriemördare på halsen. En seriemördare som är stor som ett hus och går på anabola steroider från helvetet, såpass farlig att Chucken måste ta fram sin arsenal av karate-kunskaper för att knäcka fallet. Det sköna med Chuck är att han ofta spelar genomhyvens killar och aldrig tar till sin karate förrän det är den absolut sista lösningen. En högst motvillig ”show-off” alltså, till skillnad från rätt många i genren, och även privat också ett föredöme för icke-våld. ”Dödsmaskinen” är dock en härlig film på sitt sätt, tyvärr brutalt slaktad av svenska filmcensuren och relativt svår att få tag på idag i oklippt skick – och jag nämner den för att Brian Libby, som spelar denna dopade dödsmaskin, också är med i en liten roll i ”THE OCTAGON”.

Well, hmm, nu handlade förvisso allt detta egentligen om Chuckens 78:e födelsedag. Chuck Norris, mannen som förlorat endast 5 (!) matcher i hela sitt liv och tveklöst är en av de största kampkonstnärerna någonsin. En mästare inom inte bara karate, utan också Tae Kwon Do, Tang Soo Do och en jävla massa annat. En stor, stor sportsman med andra ord. Det är kul att han tack vare främst den stora succén med ”THE OCTAGON” också fick fart på filmkarriären en gång för alla – och extra kul att i den få se sällsynt skarp koreografi utförd med exceptionell briljans!

Men, för oss svenskar, är den mer än någon annan film ansvarig för VHS-videons stora genombrott. Sällan har väl en apparat gett så mycket nöje som den. En kulturinsats av rang med andra ord. Tack, Chuck – och grattis på birthdayen!

 

Octagon-Chuck-Norris